Lika på många sätt. Men också en del olikheter har de, mormor och barnbarn.
Så lika att jag ibland lurar mig själv att jag känt Mirra mycket längre. Men det dyker upp egenskaper som påminner om att de inte är precis lika i allt.
Till exempel har Mirra nu talat om att hon gärna vill gosa en liten stund innan tränset åker på och hon står utan grimman. Quesa däremot är inte särskilt kelsjuk, jag tror att hon tycker att det är under hennes värdighet. Hon är ju en dam med mycket stor integritet, inget gosedjur.
Eftersom Quesa inte brukar vilja gosa, tog jag för givet att Mirra inte heller ville. Dumt. Men nu gosar vi varje gång innan tränsning.
Lika, och olika.