Liten Mirra

Mirras uppfödare, Arne Karlsson, var så snäll och skickade mig några bilder på en alldeles färsk liten Mirra.

Mirra, ca  en timme gammal, tillsammans med mamma Mona.

Mirra, en dag gammal.

Mirra, ca två månader gammal.

Tänk att den här lilla sockersöta krabaten till slut skulle hamna hos mig och mormor Quesa!

Sommarkollo

Förra helgen släppte vi ut grabbarna på sommarlov.

Bisko spanar ut över sommardomänerna.

Det blev inte så mycket hopp och lek. En galoppvända, med något bakutsprång, uppför backen sen var allt gräs mer intressant.

Pelle hugger snart in på sommarmaten.

Glad midsommar på er!

Bra start

Barbackatur på gammeltanten i kvällssol. Bättre kan knappast en midsommarhelg börja!

Fick i veckan glädjande besked från Danmark. Mirra är dräktig!

Nu ska jag så småningom bara försöka transportera hem henne utan att det lilla fölfröet blåser bort någonstans på vägen. Öresundsbron eller så.

Hoppa själv

Förra helgen stiftade grabbarna närmare bekantskap med det närbelägna ridhuset och blev invigda i löshoppandets värld.

Dock startade vi hela äventyret med en storstilad entré. När vi hade rullat in på gårdsplanen, öppnat lilla framdörren och skulle börja förbereda urlastning var det samtidigt dags för gårdens hästar att gå in och äta kvällsmat. Det ledde till en del gnägg och spring i hagarna runt transportparkeringen. Grabbarna blev nyfikna och lite otåliga. Dumt nog hade jag bundit upp Bisko med lite för långt grimskaft. Därför tyckte han att det kunde vara en käck idé att krypa under frambommen och skutta ut genom skötardörren. När Bisko hade genomfört sin idé och knatat iväg över gårdsplanen för att speja på hästarna i hagarna, tyckte Pelle att det var väl mycket begärt att han skulle stanna kvar själv i transporten. Pelle valde inte samma strategi som Bisko, utan satsade istället på att ta sig över bommen. Vilket såklart resulterade i att han blev fast med frambenen över. Jag tackade mig själv att jag köpt en transport med fällbara panikbommar och släppte ner den hängande hästen. Då krånglade sig Pelle också ut ur skötardörren, men honom kunde jag fånga direkt. Medhjälparen kunde utan bekymmer gå och hämta Bisko, som stod en bit bort och beundrade hästarna i hagarna.

Ingen ideal början på löshoppningspremiären (och jag undrade i mitt stilla sinne hur det sedan skulle gå att lasta grabbarna igen).

Väl inne i ridhuset uppförde sig båda herrarna mycket bra. Vi ledde grabbarna i skritt över bommarna i löshoppningsfållan ett antal gånger. Sedan fick de en i taget bli släppta och trava över bommarna, infångade igen och vänta på sin tur på nytt. Bisko fattade vitsen på en gång och bjöd i fin galopp när markbommarna blev små hinder, rättade sig mycket tjusigt när han en gång råkade riva hjälphindret och lät sig snällt infångas. Helen, som höll i det hela, tyckte att han hoppade tekniskt fint. Skoj!

Pelle var också duktig och förstod vad som skulle göras men hade det lite jobbigare med sin vingliga och ofärdiga kropp. Han hade inte lika mycket framåtbjudning som Bisko, men löste ända uppgiften duktigt med lite smackhjälp. Helens omdöme var att Pelle på intet sätt var en sämre häst än Bisko, men att han inte är lika utvecklad som Bisko ännu och hade lite jobbigt med att kroppen inte riktigt hänger ihop. Dock var det ju bara första gången, och Pelle brukar ju behöva ett par upprepningar för att polletten ska ramla ner hela vägen.

Nu blir det inga fler löshoppningsaktiviteter på ett tag. Grabbarna ska strax få komma ut på sommarbete och fundera över vad de lärt sig. Fortsättning följer till hösten.

För de som orkat läsa ända hit kommer en avslutningsbild på pojkkompisarna.

Ps. lastningen efter löshoppningspasset gick utmärkt. Pelle gick på först, sedan följde Bisko efter och lastade sig i stort sett själv. Så den inledande kalabaliken verkar inte ha satt några djupare spår.