Förebyggande frisyr

En svanstvätt om helgen har det blivit de senaste veckorna. Höstleriga hagar och vita svansar är ju inte den perfekta kombinationen. Plussar man dessutom på att (vissa av) de små hästarna bökar runt i jorden som vildsvin på jakt efter rötter, får i sig jord, blir dåliga i magen - då har man smutssvansen från dina värsta mardrömmar.

Precis så såg Quesas svans ut förra helgen. Efter en omgång med såpa och ljummet vatten från huset hade svansen förvandlat från super-mega-äckelsmutsig till bara smutsig. En tjusig fläta fick hon för att kunna hålla ordning på sin något renare svans.

Idag var det Mirras tur. Förra måndagen när vi skulle till ridhuset på träningen och hade lite bråttom mellan hemkomst från jobbet och träningens starttid, försökte jag med kallvattten spola bort de värtsa lerinpackade dreadlocksen. Resultatet var väl inte särskilt snofsigt.

Men idag blev den riktigt ren och fin. Glanssprayad och genomborstad. Mirra fick också en prydlig fläta som avslutning. Nu har svansen förhoppningsvis en något renare status när det blir dags att visa sig offentligt igen.

(Bilden vill inte samarbeta, så jag får be att återkomma med den.)

Individanpassat

Helgerna är aktiveringstid för småpojkarna, eftersom veckokvällarna numera är alldeles för mörka för att få något vettigt gjort.

Båda de gångna helgerna har vi tränat lite visning vid hand kombinerat med promenad i omgivningarna. (Även passat på att gå i och ur transporten när den stod framme en dag.)

Pelle har fått gå samma runda på gräsvallen, rundat den stora oxeln som växer i dikesfåran, och tillbaka hem. Bara en liten sväng, men lagom för Pelle. Han har inte så hemskt mycket egen motor (än) och har inte alls förstått det här med att trava vid hand. Som förlängning av mina hjälper har jag haft med dressyrspöet. Han har fått vänja sig vid att jag smekt det över rygg och sida när han står still - inga problem. Men drivmomentet i rörelse har förvirrat honom och gjort honom stressad och blockerad. Så jag har varit väldigt försiktig och lugn, gjort samma sak vid samma plats. Berömt vid minsta lilla travsteg. Och nu, efter fyra-fem tillfällen, märker jag att han han förstår och inte längre blir stressad. Igår såg han väldigt nöjd ut med sig själv när vi travat en liten bit och han fick ett par äppelklyftor som belöning.

Bisko däremot lärde sig att ssssss var kommandot för trav fortare än jag själv riktigt hann fatta hur det gick till. Han får därför gå lite mer varierade rundor, upp i skogsbacken eller en liten travsnutt på någon grusväg. Tror att han behöver hjärngympa och omväxling för att inte bli uttråkad. Han har mycket eget driv och brallar gärna lite bara för skojs skull, men är inte särskilt svår att hålla. Han har också fått testa att ha tränset på sig under grimman vid en av promenaderna. Dock blir det ingen godisbelöning för Bisko eftersom han är så pillrig av sig själv och jag vill undvika att få en nafsig häst.

Mina två små stjärnor.

Privatlektion

I måndagskväll tog jag med mig Mirra till det närbelägna ridhuset. Helen som driver anläggningen hade fått ett återbud till en av sina privatträningar och undrade om det passade oss att komma. Vi hade bara dagen innan pratat om Mirra och Helen tyckte att jag kunde komma förbi vid något tillfälle  och känna lite försiktigt på några hinder.

Det blev ett bra pass, där jag fick en del nyttiga tips i markarbetet. Mirra har ganska stor skillnad i styrka på vänster och höger sida. Helen hade en bra liknelse om att köra skottkärra snett och råd om hur vi tränar vidare med oliksidigheten.

Hon tyckte att Mirra svarade bra och förstod systemet.

Hoppningen bestod mest av travhoppning för att Mirra skulle hinna med sig själv och inte stressa.

Nästa träningstillfälle är inte inbokat, men förhoppningsvis ska det inte dröja alltför länge.

Tråkigt nog finns inga bildbevis från måndagens träningsäventyr.

Aj aj

I måndags kom tandläkaren (veterinären) och hälsade på Pelle.

Har sett att han ett tag har lämnat en del tuggat foder, så därför tyckte jag att det var bäst att veterinären kom och kikade Pelle i munnen.

Han skötte sig alldeles utmärkt. Visserligen fick han ju lugnande och blev ordentligt trött. Men jag trodde att han skulle tycka att munstegar, surrande slipar och annat var lite läskigt. Han la snällt sitt trötta huvud på boxdörren, som vi gjort mjuk och skön med en kudde av ett fleece-täcke.

Att det har varit besvärligt för honom att äta var inte så konstigt. Han har bitit sig ordentligt i båda kinderna, sår som går igenom första slemhinnan. Veterinären slipade lite på tändernas kanter. De var egentligen inte så vassa, men hon rundade av kanten lite för att det skulle bli ännu snällare mot stackars kinden.

Pelles kinder är tydligen väldigt tighta mot tänderna, och ännu värre nu när de svullnat av bettskadan. Veterinären trodde att det blir bättre när han växer och kanske breddar sig.

Just för tillfället får han lite medicin som ska ta ner svullnaden och vara smärtlindrande. Som tur är äter han ändå duktigt upp sin mat och verkar glad.

Plåster i munnen, tack!

På tiden

Senaste noteringen på min hemmagjorda mätsticka säger 4/6. Precis innan sommarbetet alltså. Så nu var det verkligen på tiden att göra nya streck på mätstickan.

Bisko har vuxit 1 cm per månad under sommarlovet. Pelle inte lika mycket, men är nu störst i det lintottska stallet.

Idag blir det mobilbilder till måttrapporteringen. Och Bisko kanske inte bjuder på sin mest fördelaktiga pose.

Störst.

Inte lika mycket mindre längre.

Pelle:  cirka 140 cm.

Bisko: cirka 135 cm.